Monroes liv

Just nu känns det allmänt pissigt.
Jag har gått runt med en rejäl förskylning
med nya symptom varje vecka i snart 6 veckor.

Just nu känns det som att jag pausar mitt liv.
Så fort det känns som att jag håller på att bli frisk
vaknar jag dagen efter med nåt nytt.
Varje gång jag funderar på att besöka läkare så mår
jag bättre. Sen kommer helgen, och jag blir hängig igen.

Kommer nu ihåg varför jag hatar höst och vinter så jävligt.
Alla dessa jävla sjukdomar ploppar upp som blommorna gör på sommaren.
Dom finns överallt. Med mitt kassa immunförsvar så åker jag på alltihop.

Sådärja, nu har jag tyckt synd om mig själv en stund.

Förlåt för det.

Alltid i början av en säsong så blir jag tafatt.
Inget i garderoben passar till det jag ska göra.
Har inget att ta på mig. Allt känns tråkigt.
Samma sak varje höst, vinter, vår och sommar.

Jag hinner bara bli lagom van vid ex sommarkläderna
innan det är dags att ta på sig höstkläder.
Sen rullar det på med samma känsla.

Men höst och vår är fasiken de svåraste årstiderna.
Lite sådär halvt mitt i mellan. What to do?

Nu ska jag gå igenom min garderob, så jag inte känner mig så lost.

Vilket i-landsproblem, eller hur..

Den här sommaren har varit den mest händelserika sommaren i hela mitt liv.

Sommaren började med att jag blev fru. Efter nästa tio år tillsammans så stod
vi där framme på klippan blickandes ut över havet med alla våra nära och kära
bakom oss och sa ett högt och stolt JA.
Känslosamt och vackert. Mäktigt att höra den person du älskar mest i hela världen
svara Ja på frågan om han vill leva resten av sitt liv med dig, när någon annan ställer frågan.



Vid ett tillfälle för några år sen så frågade jag min make (då pojkvän) en ganska töntig men
mysig fråga. Vi satt i bilen och jag frågar vad det finaste jag någonsin har sagt till honom är.
Han svarar ordagrant ”när du sa att jag var duktig på att köra bil”
(måste dock tillägga att han inte hade haft körkort så länge, men i alla fall)
tji fick jag för att jag trodde att han skulle dra till med något i stil med första
gången du sa att du älskar mig.

När vi var på vår efterlängtade bröllopsresa så var jag tvungen att fråga samma fråga. Igen.
Den här gången fick jag det svar jag ville ha, han svarade ordagrant ”när du sa Ja”.
För så känns det. Inget hittills känns mer underbart och stort.

Vi hade sparat våra pengar. Allt vi kunde för att bröllop och bröllopsresa skulle bli det bästa
som det kunde bli. Vi har betalat allt med våra surt ihop sparade pengar.
Inget lån eller brudens far här inte.

Vi gav våra nära och kära en rejäl fest och unnade oss en resa, ingen charter.
Jag har varit i sammanlagt sex länder den här sommaren (Sverige inräknat),
2,5 vecka reste vi runt.
Med mig hade jag 10 kg handbagage! I vanliga fall är jag tjejen som har med
mig en stor resväska för en veckas charter, 10 par trosor för en helg på landet.
Men det blir ändring på det nu.

Innan resan så pusslade vi ihop flyg, tåg och bilande under tiden som vi pusslade
ihop bordsplaceringen och tränade på bröllopsvalsen.
Men det blev riktigt bra.

Kontrollfreak som jag är fick jag mitt livs största utmaning,
och klarade det med bravur måste jag säga.

Jag har landat här hemma fysiskt, men är fortfarande på soldränkta stränder
i Italien och uppe i höga berg i Frankrike psykiskt.
Men nu är det dags för oss att komma tillbaka till verkligheten.



Semesterkilon ska bort, förråd ska rensas och mycket annat står på höstschemat.

Nämnde jag att jag och min nyblivna make är projektmänniskor?

Inte? Men det tar vi en annan dag..