Monroes liv

Vi är ett mirakel jag och min nyblivna make.
Om man ska se på saken ur nyktra ögon så är vi helt omaka.

Maken kommer från en jägarfamilj med gård, där slaktas det söta lamm varje höst.
Han har seglat i princip varje sommar sen han föddes och är varje år lika förälskad
i vinter och fjäll. Maken blir galen om det går dagar utan träning men samtidigt är
han diplomat och lugn som en filbunke i alla situationer. Makens familj har till och med
klarat sig utan tv i perioder. 

Själv kommer jag från en vegetarianfamilj, vi värnar om alla djur. Till och med spindlar.
Brukar döpa rackarna som bor i vardagsrummet. Pappan i familjen är barnsligt förtjust
i snabba fordon och elektriska prylar. Vi var först med den moderna datorn på vår gata,
lika stor hype som med färgtv ungefär. Alla grannbarn sprang in till oss med dreglande munnar.
Föräldrarna i min familj hatar allt som har med snö att göra, vi har alltid besökt varmare breddgrader,
vinter som sommar.

När jag ska sporta så rör det sig om en morgonpromenad då och då. Tills jag har uppnått mitt mål.
Kilon som ska bort är borta med andra ord. Jag har världens temperament. Blir jag arg så är jag
inte att leka med. Skriker innan jag tänker. Ingen tankeverksamhet här inte. Tror det första ordet
jag lärde mig var förlåt.

Men någonstans mitt i allt det här så fann vi varandra.
Jag har för mig att det var på bussen.
Han är mitt livs kärlek och gör mig till en bättre människa.
Vi kompletterar varandra.
Opposites attract!