Monroes liv

Idag är det två veckor kvar tills jag jobbar sista natten på mitt jobb.
Imorron är det två veckor kvar tills vi flyttar, eller börjar flytta iallafall.

När jag tänker tillbaka på tiden i Jönköping, som har varit mitt hem
i snart 3 år så är det med värme och glädje.

Tiden har varit omtumlande känslomässigt. Mycket som har hänt.
Både bra och dåliga saker. Det började mest dåligt, jag intalade
mig själv att när vi har pluggat klart så ska vi flytta härifrån. Jag ville
bara hem. Men nu i sommar när vi blev klara med allt och vi skulle
börja söka jobb och bestämma vart vi ville bo så ville jag vara kvar här.
Men jobben vi fick fanns i Sthlm, så det blev Sthlm iallafall.

Flytten är för mig vemodig, samtidigt som jag flyttar hem så lämnar
jag mitt hem (om ni förstår).

Den bästa tiden i Jönköping trots min sjukdom var när jag började
på omvårdnadsprogrammet. Alla dessa underbara människor som
jag träffade. Framförallt Frida och hennes underbara familj.



Frida är min själsfrände. Jag pratar om allt med henne.
Hon är en underbar vän som jag alltid ska hålla kontakten
med. Hon är anledningen till att jag inte ville flytta från Jkpg.

Men det fanns andra också i klassen som jag idag har äran att kalla mina vänner.

Shit vad jag kommer sakna er!

Petra och Sara. Den underbara festglada duon.
Vi träffades på JC när jag jobbade där en period. Med Petra
och Sara i närheten är det alltid glitter och glamour.


Det är med gråten i halsen som jag börjar packa ner mitt Jönköpingsliv
i kartonger, som jag återigen lämnar tryggheten och alla underbara människor.

När jag tänker tillbaka på allt som har hänt i Jönköping, så ler jag och
jag fylls med värme.

Önska mig lycka till i Sthlm, det kommer jag behöva!